nu ser jag kanske henne aldrig igen. Hon har försvunnit ut ur mitt liv och genast blev allt tråkigt, grått och hemskt. Skrattet har fastnat i halsen. Meningslösheten kommer upp till ytan. Försöker vara positiv och tänka på att jag antagligen inte kommer att jobba gratis lika mycket. Men det var ju värt det! Stiga upp en timme tidigare för att lämna en överraskning eller få träffa henne. Sista dagen fick jag först cykla ner på stan för att lämna min avskedspresent, sen till strömpilen för att jobba, sen ner på stan igen och sedan vidare till nästa område och ställe. Jag är galen. Men jag är van. Kanske borde jag ändra mig. Antydningar om det, eller sägs det rakt ut? Men jag vill inte. Eller kanske kan jag inte. Jag står ut med mig själv, till slut och oftast. Inte alltid. Vill inte ändra på något jag kan leva med. -Då får du leva ensam. Kanske det, må så vara. Det sägs ju i amerikanska filmer att man måste tycka om sig själv för att andra ska tycka om en. Det här är det närmaste jag kommit. Så om jag ändrar mig, slutar vara den jag vill vara, då kommer jag ju inte tycka om mig själv och alltså kommer ingen tycka om mig. Ensam kommer jag att vara ändå. Hellre är jag då ensam och står ut med mig själv.
Röstade på Tyskland i melodifestivalen. Sverige missade finalen med 5 poäng. Stackars Anna.
Fick punktering igen och orkade inte laga så nu är jag 470 kr fattigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar