Det här är inget påhopp, inget jag lägger någon skuld på någon annan. Det här handlar enbart om att jag inte har förmåga att vara social och skaffa mig vänner. Vilket har lett till att jag inte så många vänner.
När mina vänner då tar steget och går vidare i sina liv, har förhållanden, gifter sig och skaffar barn så blir jag ensam kvar.
När alla runt omkring har en naturlig utveckling (gissar att de blir överlyckliga av att vara 'naturlig') och jag inte har det så i mitt liv så blir det ett glapp. Visst, jag kan prata förhållanden, i teorin och visst kan jag snacka barn, men det är inte samma som att prata med de som också är föräldrar.
Sanningen är den att jag knappt har någon kvar att umgås med. Det har blivit så tydligt nu i sommar. Därför märks det så tydligt när de som säger att de vill umgås inte hör av sig. Inte bara en. Jag vet. De har sina egna liv, har redan skrivit att jag vet det. Jag vet att det är jag som sätt till att mitt liv ser ut som det gör.
Som det är nu så byter jag bara ensamhet i en stad mot ensamhet i en annan stad. Skillnaden är att i den nya staden finns ingen som jag känner som inte kommer att umgås med mig. Om man ser rent krasst på saken.
Nu ska jag ta en öl...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar