Råkade sova över hos goda vänner igår. De behövde inte gömma nycklarna. Bara erbjuda lite rosé.
Trevligt var det. God mat. Hundarna var exemplariska, katterna underbara. Ångesten borta för en kväll.
Jag känner mig ändå ensam. Ovanlig känsla. Själv har jag varit länge, men ensam har jag inte känt mig.
Men nu för tiden känner jag mig ensam hela tiden. Även när jag är runt folk. Beror antagligen på att jag är själv även när jag är med andra. De är tillsammans med någon. Allt har blivit så tydligt.
Pratade om det. Och jag vet att detta sas i all välmening och att hon bara vill mig det bästa. Att jag ska få en stuga ute i skogen där jag kan bo och varar lycklig. Vill det också. Men inte i min ensamhet.
Jag är och kommer alltid att vara Udda.
Udda är bra, ensamhet inte. En dag kommer du möjligtvis vara själv, men inte ensam. Eftersom jag alltid vet bäst och dessutom kan använda en spåkula så vet jag sådana saker.
SvaraRadera