Det är mycket nu. Och jag vet att man i nuläget inte ska se till sig själv, herregud med tanke på Norge. Detta obeskrivligt tragiska som är omöjligt att förstå. Men faan, jag mår inte bra. Humöret går berg- och dalbana. Ena stunden är gråten nära, i nästa tänker jag skit det samma.
Varför är jag omöjligt att tycka om? 6 dagar sen på den 7:e förändras allt. Poff. Är så jävla trött på det.
Får veta vad som är fel på mig. Får mig att känna mig äcklig, att vistas med mig ute i offentligheten är något man skäms för. Jag är ful. Duger inte. Varför inte bara låsa in mig, ta ifrån mig mobilen och datorn så jag inte kan störa någon?
Slå mig hårt nästa gång jag verkar glad. Det slutar ändå bara så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar